Vad är imperialism

En del leninister av olika schatteringar, inklusive olika varianter av maoism, har diskuterat om enskilda, specifika länder är imperialistiska utifrån Lenins definition i ”Imperialismen, kapitalismens högsta stadium” . Det förefaller inte särskilt meningsfullt, om man betänker att Lenin såg imperialismen som ett system, ”ett stadium av” det kapitalistiska systemet. Då är t.ex. andelen kapitalexport kontra varuexport inte så intressant för enskilda länder.

När Lenin skrev sin pamflett, så tycktes världen bestå av två delar, en liten rik högt utvecklad kapitalistisk del vilken plundrade resten av världen. Om man hade tittat lite närmare på relationen mellan dessa två delar, så hade man sett att plundringen möjliggjordes av den rika delens militära erövringar av kolonier.

Stormakterna inom denna västvärld befann sig under upptakten till första världskriget i en skarp tävlan om kontrollen av dessa kolonier och inflytelsesfärer.

Hur ska man se på relationen mellan kapitalismen och imperialismen? Kan den senare reduceras helt till den tidigare? Kanske som en form eller ett stadium av kapitalismen?

Om man definitionsmässigt likställer imperialism med monopolkapitalism (vilket Lenin tycktes göra ibland), så blir slutsatsen att de imperier vilka funnits tidigare i historien, inte var imperialistiska. Och ändå erövrade dessa äldre imperier kolonier och tilltvang sig resurser i form av tributer från de länder de lagt under sig!

Det är skillnad mellan en ”ren” kapitalistisk utsugning av mervärde kontra en plundring som direkt vilar på våld eller hot om våld. Den senare formen dominerade före kapitalismens uppkomst på 1500-talet Marx beskrev i ”Kapitalet” hur det ”fria” lönearbetet normalt inte behöver direkt stöd av våld för att alstra mervärde åt kapitalet. Men han förnekade inte att i praktiken fungerar även kapitalismen med hjälp av ”ojusta” metoder som stöld, bedrägeri och våld.

Kapitalismen uppfann inte imperialismen, men den uppfann nya metoder att utvinna mervärde från andra länder. Erövringskrig var inget nytt, men kapitalistisk utsugning genom kapitalexport i andra länder blev en dominerande form i slutet av 1800-talet. Finansiell utsugning likaså genom att försätta beroende stater i skuldslaveri, en annan viktig metod, som fortfarande är populär.

Det är inte en slump att Kommunistiska internationalens andra kongress ersatte parollen ”Arbetare i alla länder, förena er!” med ”Arbetare i alla länder och förtryckta folk, förena er!”. Den andra parollen skulle kanske kunna uttrycka en huvudmotsättning med Maos terminologi. Klasskampen i kapitalistiska länder flöt samman med koloniernas nationella kamp. Motsättningen mellan den rika kapitalistiska världen och de förtryckta folken uttryckte uppkomsten av en ny, global motsättning under det imperialistiska stadiet av kapitalismen.

Första världskriget orsakades som bekant av att två ungefär jämnstarka block av kapitalistiska stormakter drabbade samman om uppdelningen av kolonierna. Förlorarna ville ha revansch under mellankrigstiden. Men läget komplicerades av det socialistiska Sovjetunionen, som till slut lyckades utnyttja motsättningen mellan de fascistiska och ”demokratiska” staterna.

Efterkrigstiden dominerades under en tid av konflikten mellan den USA-ledda västvärlden och Sovjetunionen och Kina. Den ”tredje världen”, de forna kolonierna, hade stora framgångar genom frigörelsen från den direkta kontrollen från de imperialistiska länderna. Ekonomiskt är det ”globala syd” numera större än USA med sina vasallstater i Europa, Japan och Australien.

Den gamla ”huvudmotsättningen” kan idag konkretiseras av en skiljelinje mellan det imperialistiska ”väst” och det antiimperialistiska ”globala syd”, där det till 11 länder utvidgade BRICS tillhör kärnan. Det är inte självklart vilka stater ska räknas till endera sidan. Ryssland, Kina och arabstaterna tillhör idag uppenbarligen den antiimperialistiska sidan. Indien försöker spela en mellanroll på grund av motsättningen till Kina.

Begreppet ”subimperialism” för de mäktigaste staterna i det globala syd, Indien, Sydafrika och Brasilien, anser jag inte är särskilt särskilt belysande. Det som KKP 1974 karakteriserade som den ”andra världen” i ”Teorin om tre världar”, främst de kapitalistiska länderna i Europa, existerar för närvarande knappast som en mellankraft. De är idag helt underordnade USA-imperialismen.

Retoriken från det kapitalistiska Ryssland har på senare tid blivit alltmer antiimperialistiskt. Västs nykolonialism fördöms t.ex. explicit. President Putin har intressant nog jämfört sin antiimperialism med den sovjetiska antiimperialismen, som han felaktigt menade var rent klassmässig.