Kulturrevolutionen i kinesiskt distrikt

De fortsatta kommentarerna till Anders Carlssons bok om Sovjets historia mellan 1917 och 1991 får anstå lite. Men boken "Unknown Cultural Revolution, Life and Change in a Chinese Village" av Dongping Han tar delvis upp samma teman som Anders Carlssons bok, men ur kinesiskt perspektiv. Vid läsningen av denna bok kan man se ur en annan synvinkel på det sovjetiska enpartisystemet. Detta importerades ju till Kina av Kinas Kommunistiska Parti under Mao, men denna bok visar hur snabbt vad som var negativt i det.

Dongping Han beskriver i detalj och med grundlig statistik inte bara en by utan ett "grevskap", Jimo County, i Shandong-provinsen,  med 30 "städer" (f.d. folkkommuner) och 1033 byar. Trots att Dongping Han själv växte upp i en by i grevskapet, så har det knappast lett till snedvridning av hans slutsatser, med tanke på det omfattande faktaunderlaget. Jimo hörde  länge till de fattigare områden i Kina och delar av grevskapet drabbas fortfarande  av återkommande översvämningar och torka. Men Dongping anser att området är representativt för Kina som helhet.

Bokens slutsatser liknar Mobo Gaos i "Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen". Båda är forskare som studerat vad som verkligen hände på landsbygden under kulturrevolutionen och efteråt. De är mindre intresserade av vad som hände i partitoppen under de turbulenta åren 1966-67 och mer om de praktiska resultat som maktförändringarna ledde till under de 8 sista åren av kulturrevolutionen.

Det skedde radikala förbättringar för landsbygdsbefolkningen under dessa år, med kraftiga ökningar av jordbruksproduktionen, framväxten av småindustrier, utbyggnad av skolor och hälsovård. Framgångarna för DengXiao-pings politik på 1980-talet och framåt hade varit otänkbara utan den grund som lades under kulturrevolutionen.

Dongping Hans jämförelse mellan Stora språnget och Kulturrevolutionen är intressant. Han lägger skulden på att Stora språnget i stort sett misslyckande på partipamparnas totala makt på lokal nivå. (Mobo Gaos intressanta tes i sin bok att lägga skulden på Liu Shao-chi och Deng Xio-ping , som drev igenom "överdrifterna" under Stora språnget, känns inte lika övertygande!)

Politiskt hade det knappast skett någon egentlig förändring från Kuomintang-tiden på den lokala nivån. Det som behövdes var faktiskt en riktig revolution, där bönderna i sina byar och folkkommuner störtade partipamparna och - vilket var det viktiga - anammade en ny politisk kultur att kunna tala, debattera och ifrågasätta. Det gällde att göra sig av den urgamla undergivenheten och auktoritetstron. Då behövdes det lite oreda under en tid!

Det sovjetiska enpartisystemet importerades ju till Kina, men hade kanske sämre möjligheter att fungera där. Sovjet hade ju faktiskt haft en folklig revolution 1917 (och enligt Anders Carlsson en reovlution ovanifrån 1927) så partiet hade en massbas som saknades i stora områden i de tidigare Kuomintang-kontrollerade områdena.

Delvis lever delar av kulturen från kulturrevolutionen kvar än i dag enligt Dongping, trots att Deng Xiao-ping skyndade sig efter sitt makttillräde att avskaffa de "fyra rättigheterna" för folket (bl.a. rätten att debattera, skriva väggtidningar och kritisera de styrande). Antalet demonstrationer och protester är som bekant mycket stort varje år i Kina.

Dongping beskriver också hur de sociala framstegen under kulturrevolutionen sedan till stora delar tagits tillbaka. Kollektiva trygghetssystem har där (liksom här) rivits ner och ersatts av individernas kamp mot varandra.

Varför misslyckades kulturrevolutionen i slutändan, kan man fråga sig. Var det för att Mao ville förena två oförenliga ting: en revolution underifrån med ett bibehållande av det sovjetiska systemet med Partiets "ledande roll"? Vad skulle alternativet vara?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Rätten till lättja

Vad är byråkrati?