Huvudmotsättningen i världen

Det är knappast okontroversiellt att påstå att det skett radikala förändringar i världspolitiken sedan Sovjetunionens sammanbrott 1990. Den dominerande konflikten i världen mellan Väst och Öst, det ”kalla kriget”, ersattes under ett decennium av ett ”unipolärt” tillstånd, där USA dominerade världen både ekonomiskt och militärt. Dollarn som världens reservvaluta och de 800 – 900 militära baserna garanterade världsherraväldet för en tid.

Men så småningom började det talas om framväxten av en multipolär värld. BRICS, en sammanslutning av Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika var ett symptom. BRICS distanserade sig främst på det ekonomiska området från beroendet av de internationella organ som Världsbanken och Internationella valutafonden, vilka dominerades av USA.

I och med främst Kinas och senare Indien enorma ekonomiska tillväxt sedan sekelskiftet har USA försvagats relativt. Stora delar av tillverkningsindustrin med undantag för militärindustrin har flyttat utomlands. Dollarns ställning som internationell reservvaluta har försvagats.

USA:s hegemoni har ekonomiskt utmanats av främst Kina och militärt av Ryssland, som leder den tekniska utvecklingen av bl.a missiler. År 2008 slog Ryssland snabbt tillbaka ett angrepp från USA:s bundsförvant Georgien på Sydossetien. År 2015 ingrep Ryssland i USA:s krig genom ombud i Syrien. En hotande seger för IS och Al Qaida avvärjdes. Efter den amerikanskstödda Majdan-kuppen i Kiev, införlivades Krim med Ryssland och med ryskt stöd lyckades utbrytarrepublikerna Lugansk och Donets stå emot Kievs försök att militärt besegra dem.

I och med den ryska ”speciella militära operationen” i Ukraina i februari 2022 har konflikten mellan Väst med USA i spetsen å ena sidan och Ryssland och Kina å den andra kraftigt skärpts. Det ser alltmer ut som om två dominerande block i världen nu står emot varandra. Risken för ett nytt världskrig har ökat, om det inte redan har inletts. I första hand hotar ett öppet krig mellan NATO och Ryssland. Om Ryssland besegras är det troligt att USA utnyttjar detta till att gå vidare och attackera Kina, som USA utnämnt till sin ”huvudkonkurrent”.

Hur ska man karakterisera denna skarpa motsättning mellan dessa två poler, Väst och Öst/Syd? Bör vi idag se USA med sitt militära verktyg NATO som huvudfienden för världens folk? I varje fall så länge som detta block är den aggressiva parten, vilken desperat försöker bevara världsherraväldet innan motståndarna vuxit sig för starka och det är för sent? Har kanske en ny huvudmotsättning i världen uppstått? Är Mao Zedongs tanke från ”Om motsättningar” att den grundläggande motsättningar inte behöver vara den dominerade, tillämpbar på dagens situation?

Kapitalismen har fört med sig krig under hela sin existens. Faran för världskrig ökar. Dessutom är hoten mot miljön, inklusive den globala uppvärmningen, akuta. Ändå står paradoxalt nog inte kampen för socialismen på den politiska dagordningen idag. Hur mycket vi som marxister än skulle önska att det vore så. Hur har marxister tagit ställning i liknande historiska situationer?

På 1800-talet såg marxisterna tsarens Ryssland som en huvudfiende till arbetarklassen och alla progressiva krafter i Europa. De nationella rörelser, vilka ville frigöra sig från Ryssland, t.ex. Polen, stöddes av Marx och Engels, medan de var motståndare till de nationella rörelser vilka utnyttjades av den tsaristiska regimen.

Första världskriget var ett imperialistiskt omfördelningskrig, där två ungefär jämnstarka block stod mot varandra. Den marxistiska delen av arbetarrörelsen tog inte ställning för någon sida, medan t.ex. de ryska bolsjevikerna till och med förespråkade förvandling av kriget mellan stormakterna till inbördeskrig.

Efter att Tyskland blivit nazistiskt 1933 kom Kommunistiska internationalen att se en uppdelning av de imperialistiska makterna i två block, ett fascistiskt aggressivt och ett demokratiskt, defensivt. Sovjetunionen försökte på diplomatisk väg, genom bl.a. inträde i Nationernas förbund, samt militärt, genom stöd till den spanska folkfrontsregeringens krig mot Francos uppror, alliera sig med de ”demokratiska krafterna”. En belysande artikel av Mao förklarar varför: ”Vi är för Roosevelt och mot Chamberlain” (www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-6/mswv6_31.htm). Sovjet tvangs tillfälligt överge denna politik efter att västmakterna avvisade en allians, men efter Tysklands invasion 1941 återupptogs politiken med en världsomfattande allians mellan ”demokratiska” och fascistiska stater. I själva verket har troligen de rätt som ser andra världskriget som tre parallella krig. Förutom det antifascistiska inslaget var det ett imperialistiskt omfördelningskrig, där USA tog över Storbritanniens dominerande roll och som ett antiimperialistiskt krig, t.ex. Kinas krig mot Japan.

Efter andra världskriget tycktes motsättningarna mellan de imperialistiska länderna i USA, Europa och Japan länge vara underordnade motsättningen till de socialistiska länderna. Det ”kalla kriget” dominerade världspolitiken. En alliansfri rörelse uppstod i de avkoloniserade länderna i tredje världen och den försökte utnyttja motsättningen mellan ”supermakterna” USA och Sovjet till sin fördel.

Kina avföll på 1960-talet från det sovjetiska lägret och närmade sig så småningom USA. Det kinesiska kommunistpartiets och Maos syn på världsläget sammanfattades i ”Teorin om tre världar”, som presenterades av Deng Xiaoping i FN 1974. Sovjetunionen betraktades som en fascistisk socialimperialistisk supermakt. Men västimperialismen sågs dessutom som uppdelad i dels supermakten USA, dels en ”Andra värld” av ett antal utvecklade kapitalistiska länder. Strategin var att utnyttja motsättningarna mellan den Andra världen och den Tredje, antiimperialistiska världen mot den första, bestående av de två supermakterna. Tillämpningen av denna strategi tycktes ibland besynnerlig i backspegeln. Men var den inte rationell i det rådande världspolitiska läget? I varje fall innan den utmynnade i en regelrätt allians med USA...

Poängen med dessa exempel är inte att marxister bör kopiera någon av dessa mallar för att analysera världsläget idag. Det kan vara frestande att dogmatiskt utgå från Lenins analyser och politiska slutsatser i ”Imperialismen, kapitalismens högsta stadium” från 1916. Lenins s.k. definition av imperialismen kan behandlas som en dogm. Han reserverade sig för övrigt själv mot otillräckligheten hos alla ”definitioner”. Grundläggande drag i Lenins beskrivning stämmer även idag. Vi har fortfarande en kapitalistisk värld. Krigen har inte upphört. Imperialismen består.

Men vilken är relationen mellan imperialism och kapitalism? Lenins pamflett var knappast avsedd som en vetenskaplig skrift. Det gjorde en utförlig faktamässig beskrivning av ekonomiska tendenser efter förra sekelskiftet. Mycket har hänt sedan dess. Men ska inte glömma att Lenin i sin beskrivning av orsakerna till dåtidens imperialism, var påverkad av liberalen Hobsons och socialdemokraten Rudolf Hilferdings teorier.

Frågan är om det inte är nödvändigt att i stället gå djupare och mer utgå från Marx teori om kapitalismens ekonomiska tendenser, liksom att uppdatera teorierna om den statliga överbyggnaden, den politiska makten och militarismen till dagens verklighet.

Denna artikel är en intressant analys av världsläget från ett kinesiskt perspektiv (av britten John Ross, bosatt i Kina): ”Vad får USA att öka sin internationella militära aggression?” (mronline.org/2022/04/24/what-is-propelling-the-u-s-into-increasing-international-military-aggression). USA försöker kompensera sin relativa ekonomiska nedgång med sin fortfarande överlägset stora militär. Historien visar att framgång för USA endast förstärkt den aggressiva politiken, medan motgångar tillfälligt får USA-imperialismen att lugna ner sig. De två viktigaste faktorerna för att undvika ett världskrig med kärnvapen är dels Kinas fortsatta ekonomiska tillväxt och därmed militära kraft, samt motståndet från de folk och länder som drabbas av USA:s ekonomiska krigföring, främst de i tredje världen.

En av flera icke-marxistiska USA-kritiker på nätet har sedan kriget mot Irak 2003 varit den tyske bloggaren Bernhard, på www.moonofalabama.org. Stödet för Rysslands krig idag i Ukraina är logisk utifrån hans bevakning av krigen i Irak, Libyen, Syrien och även kriget i Ukraina 2014 - 2015. Liksom flera andra kända kritiker av USA:s krig, som exempelvis Alexander Mercouris, Michael Hudson och Pepe Escbar, har han blivit alltmer sympatiskt inställd till Kinas och Rysslands roll som motvikt mot USA.

Gemensamt för de här typen av kritiker av USA:s krigspolitik är mängden av fakta men bristen på teoretiska förklaringar till den imperialistiska politiken. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att det är ont om bra marxistiska teorier om kapitalismens senaste faser. De icke-marxistiska förklaringarna drar ofta åt det konspirationsteoretiska hållet. Pål Steigan (steigan.no) tycks tro att det antingen är Klaus Schwab från miljardärsforumet i Davos, med sin ”Great Reset”, som drar i trådarna, alternativt de tre största finansbolagen Black Rock, Vanguard, State Street.

En annan favoritförklaring är att det är en grupp ”neokonservativa” i det amerikanska utrikesdepartementet, som är ansvariga för krigspolitiken. I stället för monopolkapitalister talar man om ”oligarker” i både öst och väst. I stället för imperialism används det luddiga begreppet ”globalism”. Alexander Mercouris tror att EU-byråkratin och de ”politiska klasserna” drivs av ”ideologi”, inte av intressen. Den här typen av personer känner ibland sympati för högerpopulister som Trump, Orban och le Pen, men blir besvikna på dem gång efter annan. Gemensamt för flera i denna grupp är också klimatskepticismen. Det är som att man inte orkar med fler hot mot mänskligheten än Västvärldens korståg mot Ryssland och Kina.

Förhoppningsvis kommer fler och fler av dem som ser den nuvarande konflikten som en ideologisk konflikt mellan Väst och Öst att upptäcka klassaspekterna under konflikten mellan stormakter och stater. Det är en motsättning som än så länge uttrycks som en motsättning mellan ”eliterna” och vanligt folk. Det finns också en intressant ”socialistisk” tendens bland antiimperialisterna, vilka sympatiserar med Kinas ”socialism” och kritiserar Putins nyliberala inrikespolitik.